Det tog stopp.
Igår kom sista droppen, allt rann över och jag orkar inte längre.
Efter att ha först jobbat konstant maj till slutet av oktober ifjol,
och då menar jag konstant. 7 dagar i veckan, 6 månader och minst 8 timmar om dagen.
För att sedan komma hem till Sverige, en vila på cirka tre dagar
och sedan hoppa in och jobba till en början extra - men mycket extra.
Till att nu jobba nästan jämt, här hemma också. Det har blivit för mycket
Ett litet och vanligt misstag och jag bröt ihop. Rejält.
Allt jag kan tänka är att jag inte orkar mer.
Det går över så småningom.
Jag vet att jag måste vila ut nu,
jag måste ta det lugnt, koppla av och komma igen.
Men ändå kan jag inte släppa taget, jag får dåligt samvete
för jag vet att jag behövs där nere. Kanske inte panik-artat.
Men ju mer jag är borta, desto hårdare behöver någon annan jobba.
Det känns orättvist och inte alls bra.
Chefen bad mig stanna hemma, så länge jag behöver.
Koppla av och inte tänka alls på vad som händer och sker.
Att jag inte heller skulle komma dit om inte annat för att äta
och sedan gå hem, jag behöver tid ifrån.
Men som det varit har det blivit till en livsstil,
så som det alltid blir. Och det har varit som hemma.
Det är svårt att bara stänga av och släppa allt.
Jag måste komma ifrån. Jag behöver åka iväg.
Ändå tror jag mig må jättebra, jag kan inte förstå att jag faktiskt inte orkar.
Det känns som en förlust, att jag gett upp och det är något jag inte gärna gör.
Jag vill så mycket mer, men det har också blivit för mycket.
Alldeles för mycket.
Beroende på hur det blir kan helgen antingen betyda Urkult,
Stockholm hos älskade Julia
eller fjällen med total avslappning med mamma och Ellen.
I vilket fall.
Det är dags att varva ner.
Filakia