Fröken Lundgren,

Klockan är tio över nio och jag är vaken.
Mirakel, mirakel! Det var flera dar sedan det hände.
Kan förvisso ha något med att tvättmaskinen går
på högvarv och jag är lite stressad över saker som ska bli gjorda.
Egentligen ska jag inte stressa. Men jag måste handla mat,
hem och packa i mer saker som ska till huset
och hämta pengar på jobbet innan klockan blir för mycket.
För skiner solen upp om ett tag, då följer jag fasen med till the rise-island.

Märkte nyss att jag fått två myggbetsliknande saker runt ena ögat
som för det första gör fruktansvärt ont och för det andra att jag påminner
om något Mike Tyson knockat och spottat på.
Det är vackert. Nästan så jag blir stolt.
Förbannades-små-mygg-varelser-som-förpestade-min-sömn-och-tillvaro-inatt
nu ska jag dessutom behövas dras med deras verk i dagar.
Tack!

Känner mig snäppet piggare. Det är en lättnad.
Men det känns rätt jobbigt att behöva gå på stan,
jag orkar inte med människor. Då måste jag le, vara trevlig och bete mig som vanligt.
Känner jag inte för det måste jag göra det ändå.
Sedan att folk faktiskt frågar förvånat; - Nej, men! Är du ledig?
Med diverse följdfrågor. Det är jag van sedan mina lediga dagar förr.
Känslan av att det kan bli jobbigt finns ändå,
tänk om jag får ett bryt och gör något fult.
Aldrig skulle väl jag, men jag kan ju få låtsas.

Nu ska jag kanske slumra ett tag till, finns inget att göra än.
Chefen är inte på jobbet så jag kan hämta pengarna på en lång stund.

Filakia