Fröken Lundgren,

PS.

Far kom in på jobbet idag.
Kors i taket!
Jag blev helt ställd.
På ett bra sätt antar jag. Konstigt och stelt.
Men han gjorde något som liknade ett försök.
Både Viktor och Anna har blivit stora.
Inte gamla. Men stora.
Kanske inte speciellt konstigt i och med att vi aldrig ses.
Men det slår mig varje gång vi väl springer in i varandra.
Vad som också slår mig är att jag inte har något gemensamt
med någon av dem på den sidan.
Vi känner inte ens varandra.
Det är tragiskt. Det är förjävligt. Men det är också sant.
Ibland kan jag önska att det inte slutat som det gjort.
Kanske kommer vi en dag återfå all kontakt,
men jag tvivlar väldigt mycket på just det.
Som det känns nu kommer vi aldrig kunna slappna av.

Det här är en dålig sida av mitt liv..

Jag är inte stolt över det.
Men jag är för stolt för att ta steget och ge efter.
Jag vill aldrig bli besviken och vill aldrig misslyckas.
Det här är något jag är rädd för att jag ger upp,
då står jag hellre över.
Det är inte jag som missar. Det står jag fast vid.
Tyvärr.

Min familj är det viktigaste jag har.