Fröken Lundgren,

"Det vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvudet.
Och det blod som trodde var stilla
det fick du att rinna,
och den uppgivna röst som jag nyttja så illa
fick du att försvinna.

Och jag somna den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria.
Och den stund som jag kände som nära
var blott alvedon
och de himmelska ben som jag ville förtära,
de gick därifrån."

Det är så vackert att det fortfarande gör lite ont.
Och det kan vara så sant att det gör ondare.
Han är underbar! Hela jag ryser.