En smäll och allt gick sönder.
Mitt hjärta är krossat.
Som glas mot stengolv.
Jag ligger kvar i sängen. Givetvis.
Det är hemskt hur förslappad man blir, så fort.
Nu ska jag ta dagens första cigg,
sedan direkt in i duschen.
För nu ska här bli färdigt!
Varför är då hjärtat trasigt? Jag har pratat.
Med de saknade. Med människorna som driver mig till vansinne,
men som aldrig ändå släpper taget och längtan.
Att jag sedan lyssnat på musiken som går som eltråd genom kroppen.
Den som gör att jag vill ha vackra Eleni på ett dansgolv kladdigt av Ursus,
som gör att jag kan dansa i timmar tills tidiga morgon, bara det är med henne
för det är då det är som allra roligast.
Det är så vi skrattar och gråter om vartannat. Men alltid på ett bra sätt.
Alltid betyder det något.
Och när jag sedan läser orden:
Chris is missing you a lot.
Vare sig de är sanna eller inte så blir jag helt spak.
Är det kanske hos dem jag bör vara trots allt?
Jag saknar även dem. Så det värker i huvudet och jag känner mig matt.
Visst har jag nog rätt i att stanna hemma, jag skulle bli galen.
Men, gräset är ju alltid jävla jämt och ständigt grönare på andra sidan.
Och det är nog sant,
gräset förblir alltid grönare på Korfu!
JAG SAKNAR ER!