Fröken Lundgren,

PS.

Bara sådär som ett slag i magen kom jag just ihåg att jag drömt inatt igen.
Såna där verkliga drömmar som gjort att det känns som jag träffat alla igen,
fastän jag vet innerst inne att jag inte har det. Ännu.
Nu lyssnar jag på grekiskt och vill gråta en skvätt.
Trots att vissa beter sig som en påse nötter ibland saknar jag dem extremt mycket!
Och Chris. Han var min bästa vän efter Eleni mou där nere.
Honom drömde jag om inatt. Fast han hade klippt sig, sådär som vi alltid skojade om.
Det viktigaste av allt var att han blev glad att se mig och jag att se honom!
(Plus att han inte alls var blyg, det var som jag alltid varit kvar och att engelskan var bättre än någonsin!)

Ni fattas mig!