Låt mig bara bli som förr.
Det är läskigt det här, när jag märker hur humöret hoppar fram och tillbaka.
Idag var en dålig dag. Det känns som det varit mycket sådan på sistone.
Jag blir illa till mods, för det är inte så jag vill ha det.
Helt bara sådär kan jag erkänna att jag inte känner igen mig själv,
det här är inte jag och jag vill komma tillrätta i mig själv igen.
Pengar är ett stort problem. Jag är trött på att vänta nu.
Det är inte roligt att plocka ut i förskott hela tiden,
även om jag är lycklig lottad och har möjligheten.
Tyvärr är det ju så att pengar är en viktig del i vardagen
och jag får ont i magen av att inte ha några.
Det är mer än så. Det är mycket mer.
Som att jag blir uppgiven av arbetet, det får inte bli för mycket.
Säger jag stopp blir det jobbigt och gör jag inte det kan det krascha igen.
Det är jag fullt medveten om. Frågan är om jag vågar chansa?
Med andra ord gott folk.
Jag är inte mig själv, jag mår ännu inte riktigt bra och jag väntar än.
Pick me up.
Har följt din blogg ett tag nu..., vet som sagt inte här jag hamnade här men här är jag iaf.....
Som jag skrivit förut så känner jag med dig..., jag kan tänka mig hur du mått/mår eftersom jag själv varit där.....
Inte för att det är nån tröst men det är inte säkert att du blir densamma igen....
Du har gått igenom en del jobbigheter på sistone och det har förmodligen gjort att du förändrats en hel del som människa...., "sjukdomen" har gett dig erfaranheter som man hoppas att man ska slippa i din ålder..
Själv fick jag nästan någon form av identitetskris i samband med att jag var sjukskriven... Jag som alltid varit den glada, roliga, lättsamma blev plötsligt allvarligare, orkeslös och mer känslosam.. Jisses vilken pärs, jag ville ju vara den jag hade varit!
Äh, va jag svamlar...
Ville egentligen bara säga:
KÄMPA PÅ TJEJEN, TA EN DAG I TAGET, ALLT KOMMER ATT ORDNA SIG MEN DET KAN TA TID....
STYRKEKRAM