Förbannades sen.
Alla har vi våra typiska saker som händer i våra typiska familjer.
Ibland får de en att skratta, kanske gråta eller som nu: bli förbannad!
I min familj lider alla av olika saker. Så som det är vilken familj som helst, i och med att alla har egna viljor.
Mina småsystrar kan driva mig till vansinne.
När en tioåring är uppkäftig utan någon som helst respekt dröjer det inte länge innan jag-ska-döda-dig-sidan sätter in.
Eller när sjuttonåringen kastar ur sig det ena värre än det andra om människor, allrahelst när det gäller familjen, för att få sin vilja fram och utan att det spelar roll om någon blir sårad. Bara hon får som hon vill. Då blir jag jävla arg också!
Men, och det här är ett stort men! De som gör mig allra elakast är min mor och styvfar.
De är experternas experter på att skjuta saker framåt i tiden. Det spelar egentligen inte någon roll hur stort eller litet det är. Huvudsaken de kan skjuta vad det nu gäller framåt i tiden så blir det nöjda, lite så känns det alltid. Allrahelst när de skjuter så långt fram i tiden så att de glömmer bort det helt och hållet och på köpet får oss att glömma vad det nu var.
Visst har det att göra med att vi är barnen som vill ha sin vilja fram hursom, närsom.
Det hör till med att vara någons barn, man släpper aldrig den där tjuriga sidan som sätter i när man inte får som man vill.
Men i just detta fall har jag rätt. Tycker jag.
Mitt körkort har varit på gång länge, men jag har alltid lagt det på is.
Nu däremot brinner det, för lämpen går ut innan 2009 och det vill säga att det blir himla bökigt att ta en ny.
Därför var jag igår in till min mamma och bad om att få låna hennes bil, men det gick inte.
Ännu mer stressigt känns det när jag faktiskt inte kan köra bil och därför inte vill köra mitt på dagen
- och sedan absolut inte kan köra efter klockan 8 då jag tar min meducin.
För ett tag sedan ringde jag henne och frågade vad hon tänkte göra ikväll.
Gå ut och gå med Biggan blev svaret, vilket betyder att hon tar sin bil upp på andra sidan stan.
När jag frågade om det var vad hon tänkt göra svarade hon ja och undrade varför jag ville veta.
För att jag behöver låna din bil.
Inget av detta gjorde mig arg. Däremot vad hon sa sedan:
- Kan vi inte ta det här sen?
SEN!
Det är just det där jävla sen som gör mig så förbannad.
Allting ska hända sen.
Jag blir vansinnig.
Ibland får de en att skratta, kanske gråta eller som nu: bli förbannad!
I min familj lider alla av olika saker. Så som det är vilken familj som helst, i och med att alla har egna viljor.
Mina småsystrar kan driva mig till vansinne.
När en tioåring är uppkäftig utan någon som helst respekt dröjer det inte länge innan jag-ska-döda-dig-sidan sätter in.
Eller när sjuttonåringen kastar ur sig det ena värre än det andra om människor, allrahelst när det gäller familjen, för att få sin vilja fram och utan att det spelar roll om någon blir sårad. Bara hon får som hon vill. Då blir jag jävla arg också!
Men, och det här är ett stort men! De som gör mig allra elakast är min mor och styvfar.
De är experternas experter på att skjuta saker framåt i tiden. Det spelar egentligen inte någon roll hur stort eller litet det är. Huvudsaken de kan skjuta vad det nu gäller framåt i tiden så blir det nöjda, lite så känns det alltid. Allrahelst när de skjuter så långt fram i tiden så att de glömmer bort det helt och hållet och på köpet får oss att glömma vad det nu var.
Visst har det att göra med att vi är barnen som vill ha sin vilja fram hursom, närsom.
Det hör till med att vara någons barn, man släpper aldrig den där tjuriga sidan som sätter i när man inte får som man vill.
Men i just detta fall har jag rätt. Tycker jag.
Mitt körkort har varit på gång länge, men jag har alltid lagt det på is.
Nu däremot brinner det, för lämpen går ut innan 2009 och det vill säga att det blir himla bökigt att ta en ny.
Därför var jag igår in till min mamma och bad om att få låna hennes bil, men det gick inte.
Ännu mer stressigt känns det när jag faktiskt inte kan köra bil och därför inte vill köra mitt på dagen
- och sedan absolut inte kan köra efter klockan 8 då jag tar min meducin.
För ett tag sedan ringde jag henne och frågade vad hon tänkte göra ikväll.
Gå ut och gå med Biggan blev svaret, vilket betyder att hon tar sin bil upp på andra sidan stan.
När jag frågade om det var vad hon tänkt göra svarade hon ja och undrade varför jag ville veta.
För att jag behöver låna din bil.
Inget av detta gjorde mig arg. Däremot vad hon sa sedan:
- Kan vi inte ta det här sen?
SEN!
Det är just det där jävla sen som gör mig så förbannad.
Allting ska hända sen.
Jag blir vansinnig.
Kommentarer
Trackback