När inget går väl.
En vidrig natt rent ut sagt har jag gått igenom,
först kunde jag inte alls somna utan kände mig sådär otrygg och bevakad som innan medicinen.
När jag väl somnade drömde jag mardrömmar och vaknade stup i kvarten.
Därav sov jag länge idag, alldeles för länge!
Jag vet vad jag sa igår om att det går över på en blink när jag väl slagit upp ögonen,
men det gäller bara på villkoren att meducinen har gjort sin verkan.
Mornar som den idag, eller tidig lunchtid kanske jag ska säga, då är det omöjligt.
Allt jag kan göra då är att lägga tillbaka huvudet på kudden och sova tills jag vaknar.
Det är inte utan att det känns lite hopplöst, jag vill ju sova 11 till 8 nu och må bra av det.
Men som min doktor berättat, och som jag vet, är det ju inget mirakelpiller
och de dagar jag sover längre än vad jag tänkt beror på att min kropp behöver det.
Det var ju det där om att börja lyssna på kroppen också.
Jag har i alla fall slängt ihop en ny bulldeg och satsar på att göra några som även jag kommer gilla.
Gjorde även en smet till morotskaka, har philadelphia i kylen jag vill bli av med.
Men när smeten väl var klar och bara skulle hällas över till en form märkte
jag att botten visst är kvar hos mamma sedan hon fick äta upp den förra.
Typiskt dumt.
Nu ska jag kavla deg.
Ciao