Fröken Lundgren,

PS.

Jag märker såhär i efterhand själv vad som händer
med mitt humör när det trista mars-vädret är just trist, grått och blött.

Hela jag sjunker ner till en nivå som jag vanligtvis inte ens visste fanns.
En bitter, otrevlig och väldigt ledsen sida äter upp mig och allt är piss.
När solen skiner å andra sidan flyger jag fram och nästan spricker av lycka.
Då är allt blommigt, ljust, vackert och bara underbart.

Jag beter mig allra mest som en jojo-bantare, fast i lyckoversion.
Ena dagen är jag så högt upp man kan komma och nästa långt nere i dyngtunnan.
Ni har hört det förr, jag har tänkt det förr.

Men det som är allra värst är att fortfarande inte känna mig som jag.
En del av mig dog den där kvällen i juli, den självsäkerhet jag en gång kände blåste bort.
Och att behöva lära känna sig själv igen, det är nog det allra värsta.

What if I don't like who I become?