Life isn't fair.
Livet kan vara orättvist mot oss alla. Det får var och en bekräftat då och då.
Ibland är det däremot vidrigt till en punkt där förståndet försvinner och allt kvar blir svart.
För några månader sedan dog en vän till en vän.
Rakt av ifrån ingenstans vaknade hon inte upp på morgonen, för att hjärtat tagit slut.
Hur kan hjärtat bara ta slut och säga farväl i en ung människas kropp?
Att dö av hjärtesorg när ens käresta försvinner efter ett liv tillsammans, det kan jag förstå.
Men att hjärtat ger upp innan livet ens börjat, utan att förvarna en enda gång.
Det är för mig helt ofattbart!
För några år sedan var det en olycka som small av.
Som i den värsta tänkbara mardrömmen voltade bilen och den unge mannen kunde inget göra.
Han var en nära vän till mina allra närmaste vänner och jag avfärdade det hela som ett skämt.
Vad gör man annars?
Verkligheten kan vara så oerhört grym att allt man kan önska är för den att vara en dröm.
Ifjol besökte vi graven. Jag och min nära vän som sörjer honom enormt.
Mitt hjärta fastnade som i en järnklo och jag kände bara en väldig sorg. Över att livet är så orättvist.
Att se min vän gråta på grund av något så overkligt gör mig ont än idag.
Så när det smäller, om och om igen. Då blir jag nästan förbannad.
Hur kan det vara menat att vackra, snälla, glada och livsnjutande människor ska tas ifrån sina nära och kära?
Var finns logiken i det hela?
Sjukdomar som cancer, en av de sjukdomar jag föraktar allra mest, förstör familjers liv dagligen.
Än så länge kan vi inget göra, mer än att hoppas att de en dag kommer hitta bot, och sörja.
Sörja de vackra människor som slits ur våra vardagar när vi minst anar.
Då hoppas jag faktiskt att Nangijala finns och att det är en värld där alla är glada!
Vila i frid, alla er vi saknar och älskar.