Fröken Lundgren,

Det blev ännu en lång dag på jobbet och ändå har jag inga timmar.
Jag förstår inte riktigt hur jag ska bära mig åt, men jag börjar bli lite galen!
Allt gick som smort i vilket fall och det var varmt.
Vi har roligt, det behöver jag nog aldrig mer berätta igen. Men jag är glad för det!

Natten är här sedan länge, men jag är fast i datorn.
Nu måste jag slita mig, gå och sova och försöka få lite ro.
Det här utan medicin känns redan jobbigt, men det är perioden ur hoppas jag.
Kalla mig dum som försöker på egen hand, jag vet inte vad farbror doktor säger,
man jag känner att jag behöver komma ifrån den.
Redan känner jag mig lite mer som mig själv, den jag minns att jag var.
Det kan ha med sommaren att göra. Men jag skrattar, skrattar och skrattar gott.
Länge händer det också. Och oftare än på mer än ett halvår.
Att ha känslor på mute funkar inte.

Jag hejar på Ellen som åker till Norge för att spela handboll!
Mina älskade syskon. Dom är underbara!
Lycka till Ellen! Jag tänker på dig.
Och Malin, kom hem och umgås lite.

Filakia!