Fröken Lundgren,

I gemenskap med alla under, vad kan jag gissa på, 14 år och över 55 satt jag igår hemma.
Mitt liv som sjuk innefattar varken jobb eller vin.
Efter det har jag inte mycket att välja och vraka mellan eftersom de flesta skyr mig som pesten
och tror att jag ska smitta dem genom att bara finnas till i samma rum.
Riktigt så enkelt är det inte, jag smittar inte alls. Om jag inte håller mig ren vill säga, då smittas jag.
Men inte ens då som pesten.

Hur som haver.
Jag valde alltså en kväll på berget med familjen där det bjöds på tacos,
som jag bokstavligen tryckte i mig!
Att kunna äta utan att få kramp är en gåva kära ni, var glada alla som kan det.
Efteråt valde jag egenhälligt Kristallen på tv, i en timma, för hos oss är idrott heligt
och visas det friidrott på tv-n har fan inte kungen något att säga till om mot min halvfar ska ni veta.
Han är hård som sten. Så jag fick en timma tv, så fick han en timma tv. Det var snällt tyckte han.
Så där mös vi. Jag, lillasyster och mamma.
Inte en gång, nästan, tänkte jag på hur roligt alla andra säkert hade det.
Istället skrattade jag åt det här tills jag nästan kissade på mig innan jag åkte hem för att sova.



Tänk om han ringt upp mig istället.
Då hade jag tagit pengarna, om det är det man vinner, och åkt långt bort igen!
För det är fan piss vara hemma utan att kunna jobba!