Fröken Lundgren,

Jag är mätt i huvudet och trött i kropp och själ.
Den nya veckan har startat och jag har varit väck.
Hur jag än försöker kommer jag inte kunna förklara vad som pågår,
det är knappt jag vet själv.

Berg-och-dal-banan är större än förr, ena dagen är jag uppe på högsta toppen
och timmen efter kraschar jag hårt ner i marken utan att förstå vad som hände.
Det gör mig lite bitter, eller inte lite. Väldigt mycket.
Vardagen består av olikheter och ganska mycket trubbel.
Hur jag än försöker väger allt annat över och det blir fel. Som vanligt.

Dagen består av jobb, från morgon till kväll. Jag ser inte fram mot det.
Natten var inte min kompis och jag har sovit dåligt. Trots meducin.

Det där med att tas för given är fortfarande det värsta jag vet.
Jag återkommer alltid till det. Och medvetandet om att jag måste bryta mönster.
Vad betyder egentligen det, rakt ut?

Ciao!