Fröken Lundgren,

Klumpen i magen är tillbaka.
Det skär i hjärtat och jag drar in luft, snabbt och länge.
Lika fort som det kommer går det över och jag undrar om panikångest kan vara i små doser?
Men sedan kommer jag på bättre tankar,
för något som panikångest har jag inte längre. Och inte vill jag mer heller.
Det är nog bara tankar och längtan efter allt det som jag har, men ändå inte har.
Mitt liv förr var fartfyllt och smockat med älskade människor som jag levde loppan med.
Nu börjar jag känna mig gammal. Don't get me wrong.
Jag älskar faktiskt att bara dricka rödvin, ta det lugnt 48 helger av 52, umgås med mamma,
lyssna på bra musik och städa varenda söndag.
Men spänningen som jag förr hade, osäkerheten, ovissheten om vad som kom näst.
Den kan jag fortfarande längta efter! Det där gräset är aldrig grönare, synd att man alltid tror det.

På tal om gammal.
Jag höll på att svimma igår när jag kollade i spegeln, för 702 gången den dagen
och insåg att jag har fått rynkor runt munnen när ansiktet är avslappnat.
Inga rökrynkor inte, utan skrattrynkor.

Fan jag är 22! Jag måste ha ett jävla roligt liv.