Fröken Lundgren,

Nu är filmen avklarad och jag längtar efter fortsättningarna.
Även om min nye man inte verkar vara med något mer..
Det är dags att försöka sova, jag är fortfarande helt slut som artist
trots att jag inte gjort något vettigt idag alls förutom att laga middag till mig själv.

Förvirrad är också mitt andranamn.
Jag fattar, vet och vill kanske inte veta någonting.
Trött på att gå omkring och låtsas, trött att inte veta vad jag själv vill
och trött på att inte förstå mig på människor överhuvudtaget.
Känslan av att prata med vad som kan vara något bra, fast inte är det, är vidrig.
Av att vara den enda som förstår, fast på helt fel sätt.
Den där känslan att vilja klia sönder skinnet när det går som man vill och inte vill.
Att försöka få människor att förstå att verkligheten inte är så vidrig,
att det inte alltid funkar att fly för det gör bara saken värre, när det är just vad jag själv vill göra.
När man hela tiden behöver berätta för någon hur bra de faktiskt är,
och att allt inte behöver vara svart eller vitt. Rätt eller fel. Ibland måste man våga chansa.
Blir man sårad på vägen är man åtmistone en erfarenhet rikare.
Jag behöver raka svar. Ärliga svar.
Sedan förmågan att smälta det hela utan att vilja säga ifrån mig allt.
Att sitta här och vräka ur mig allt jag säger till alla, fast inte till mig själv.
När det egentligen är jag som behöver det bäst.
Det kallas tydligen dubbelmoral.

Man ska tydligen leva som man lär. Det är inte alltid så jävla enkelt.

Im so over it.