Min unge far, tydligen.
Ungefär prick när jag slutade stod min far utanför charken och väntade.
Han ville äta pizza och då ville jag också det minsann!
Väl på pizzaplacet råkade jag väl säga något med pappa i meningen
och det skulle sen göra resten av hans liv, ungefär.
För när vi serverades var pizzakillen snäll och sa:
"Är det din pappa? Jag funderade om det kunde vara din storebror innan jag hörde att du sa pappa.
Då blev jag förvånad!"
Jag: Hahahahahahaha. (Slog armarna runt midjan, har nämligen träningsvärk från höfterna upp till käkarna).
Pizzakille: Du ska inte skratta. Det är sant. Det vore konstigare om han vore din pappa än din storebror.
Pappa (asnöjd): Jag säger ju det, jag säger ju det. Där HÖR du Lina!!
Tre minuter senare när pizzakillen gått.
Pappa: Det här måste du berätta för alla. Mamma, Malin, allihopa!
Jag: Jajaja.. (tänkte för mig själv, det kommer du göra så bra själv.)
Tack pizzakillen, det här kommer min pappa leva på resten av livet!
(Mindre tack för att vi andra kommer få höra det lika länge..)
Men jag tar det positivt. Det kanske betyder att jag också alltid kommer se ung ut.
Eller att det är nyttigt att viga sitt liv till jakt och älgar?
Feck.